Lisentott

Sitter här i Gävle, i Bomhus i min sambos föräldrars hus och kikar på tv. Jag har ingen som helst anledning att vara ledsen eller nedstämd. Rätt skönt att vara ensam ibland. Blir lite lugnare då ibland. Visserligen är det fest en trappa ner för mickes lillebror. Men ändå sitter jag här med en stor klump i magen.

Det är inte rätt att säga att jag inte trivs här i nuet, det är inte rätt att säga att jag längtar tillbaka. Men jag längtar tillbaka. Längtar tillbaka till trean och mina vänner. Johanna, Matilda, Sirri och Hiba. När tiden var annorlunda och jag satt i matildas säng och åt tacos. När vi låg där allihopa och klagade på våra magar som gjorde ont. Krakow.... Studenten och sommaren. Alla avsked och jag tror inte jag fällde många tårar. Dom kom i tysthet senare. Sommaren var en sommar jag verkligen levde. Jag jobbade och hade kul! Träffade massor med folk. Dock saknade jag flickorna.

Jag sitter här med gråten i halsen för att jag saknar dom, jag behöver dom och jag tror att det aldrig kommer bli som förr! Jag vet att det aldrig kommer bli som förr! Jag är inte dummare att jag inte förstår att vi har alla olika liv nu och ja, det är annorlunda. Det är inte bara de flickorna jag saknar... Jag kommer aldrig förlora mina band till min familj men dock kan dom tänjas på. Den nära kontakt jag fick med syster är jag så rädd att jag börjat förlora genom att flyttat till Gävle. Jag vet nu att i framtiden vill jag hem igen, hem till Uppsala.


Mamma...jag saknar dig!!